Josefine

Jag vet inte hur jag ska börja...

Vi har förlorat en familjemedlem, Emelies ögonsten och bebis. En individ som har satt ett stort spår i våra hjärtan.
Triad dog natten mellan igår och idag. Jag blev väckt av det värsta samtalet i hela mitt liv där Emelie gråter och säger att han är död. Jag går in i någon slags chock, slänger på mig kläderna och skriker till pappa att han måste skjutsa ut mig till stallet.

Emelie och Veronica är redan där. Jag går in i stallet och får se våran älskade Triad sovande så fint i sin box. Han sov så vackert, så det verkar som han har somnat in lugn och framför allt fridfullt.
Såklart var det jobbigt att se honom ligga där, en nästan overklig känsla eftersom jag hela tiden tänkte att han låg och sov och skulle snart vakna igen.

Jag och Emelie satt och grät en stund, pratade om fina minnen och försökte acceptera det hela.
Efter en timme ungefär kom veterinären, dödförklarade honom på ett papper och åkte sedan.
Vi lämnade Emelie ensam med Triad för att säga hejdå, det fick även jag och efter ett tag kom djurambulansen och hämtade honom. Veronica körde mig och Emelie bakom garaget för att vi inte skulle se när de transporterade honom till ambulansen, vi skulle få ett så fint minne av honom som möjligt...

Jag kommer inte ihåg så mycket mer, allt kom så snabbt och chockerande. Ingen var beredd på detta eftersom Triad har inte betett sig konstigt på något sätt och var i sin bästa ålder.
Vi har skickat honom på obduktion och jag ringde till dom innan, men de hade inte hittat något ännu. Vi skulle ringa nästa vecka när de har undersökt honom lite mer.

Triad var nog den mest personliga och glada hästen jag någonsin träffat och han var verkligen som en person för mig.
Mina tankar går främst till min älskade syster och jag ska försöka stödja henne så mycket jag kan.

Vila i frid våran älskade Triad, vi kommer alltid att älska dig!