...
Jag har så många tankar.
Varför kan jag inte prata med
någon om det?
Varför kan jag inte försöka
formulera tankarna till ord?
Istället håller jag det för mig själv,
gråter i min ensamhet.
Jag tar ut alla mina aggressioner
på min familj, speciellt mamma.
Jag vill inte göra så egentligen,
men det känns bra för stunden.
Jag vill bara ha någon att prata med,
om riktiga problem, någon att
gråta ut hos och någon som lyssnar.
Jag vet att alla mina vänner säger
att jag kan prata med dom
om vad somhelst, men
varför blir det ändå aldrig av
att man pratar om saker iallafall?
Jag får folk i min omgivning att
må dåligt, det säger jag inte för att alla
ska säga: " neej, det gör du inte alls det!"
Utan jag säger det för att det är sant.
Jag gör det bara för att jag mår
så jävla dåligt själv, så jag tar ut
det på andra genom att nedvärdera dom
eller bara vara otrevlig.
Jag vet att det beror på mina föräldrars
skiljsmässa, jag var bara 6 år.
Ett litet barn ska inte behöva gå
igenom det jag gjorde då.
När dom skildes stängde jag in
mig själv och pratade knappast inte
med någon om vad jag kände.
Och så är det fortfarande....
Jag fattar bara inte varför ingen ser det.
Okej, det kanske inte är så lätt, jag
är ganska glad mestadels.
Men det är bara en mask som jag
har på mig varje dag.
Den enda som har fått se mig utan
masken är Christofer.
Han kunde jag prata om allt med.
Han har gått igenom en del av de sakerna
jag har varit med om.
Och han förstod.
Det gjorde han verkligen.
Fy fan vad jag saknar honom...
