WALKING ALONE

Allting är suddigt. Hur ska jag, en dum blondin, veta hur jag ska göra för att komma ur denna skit? Denna konstanta självgranskning?
Saken är den att jag vet inte, och kommer antagligen aldrig att veta det heller. Det enda sättet att få röran inombords i ordning kanske är att gå och prata med någon.
Min mamma skulle hjälpa mig med det, men å andra sidan har hon sagt det i 3 år nu.




And everything´s a blur, she said. The thoughts just wont stop following her and she´s afraid this is it.
Maybe she´s not able to put on her happy face no more.
Who will love her then?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Test