FARBROR DOKTOR
Okej, nu är det gjort.
Jag har äntligen varit hos farbror Doktor! Det har krävt MYCKET arbete att ens få tag i en läkare. Jag ringde runt till typ 5 olika kliniker från en lista som jag hade fått av min counsler. Ingen av dom sa att de accepterade min försäkring. Suck...
Till slut hjälpte min värdmamma mig att ringa runt och fick tag på en klinik som sa att det gick bra att jag kom dit.
Jag gick dit 11 i förmiddags, fyllde i massa papper och gick fram till receptionen. Killen frågade efter mitt försäkringskort, tittade på det och sa att de inte accepterar min sorts försäkring. Förstår ni att jag höll på att börja lipa av frustration?
Jag ringde min värdmamma och hon blev såklart förbannad på den kliniken.
TILL SLUT fick vi tag på en läkare som sa att jag var välkommen till honom. Så, jag gick dit och fick hjälp direkt! Så himla skönt. Först pratade jag med läkaren om mina symptom, sen fick jag följa med en sköterska till ett rum för att ta EKG. Sen fick jag kissa i en kopp, de tog blodtrycket på mig, vägde och mätte mig. Sen var det dags för det jag har fruktat i veckor, BLODPROV. De gör det annorlunda än vad jag är van vid hemma, de spänner ett gummiband ashårt runt armen och så får man squeeza en gummiboll med handen.
Det var riktigt obehagligt, de tog tre stora tuber med blod och det tog sin lilla stund eftersom jag spände mig så mycket.
Det sista vi gjorde var att läkaren gjorde en fysisk undersökning. Sen snackade vi lite och kom överens om att jag ska ringa honom på fredag för provsvaren, sen ska jag antagligen tillbaka nästa vecka.
Jag gillade läkaren direkt, det är otroligt viktigt för mig eftersom jag har lite sjukhusskräck.
Jag var klar vid 13.50, sprang till L:s skola och hämtade upp honom. Vi gick med Christina och hennes pojkar till den nya lekparken på Union Square och lekte en stund. Vi var bara där någon timme, sen blev det för kallt.
Just nu har jag rast och ska börja jobba igen kl. 18. Har precis pratat med min kära far och Marica. Snart ska jag prata med Emelie, hon är skitnervös inför flygresan på onsdag. Men jag vet att det kommer gå så bra, så det så!
Buhu, poor Josefine :/
Ps. Vad varm jag blev i kroppen av min älskade Johannas kommentar i förra inlägget. Min lilla snutt, jag saknar dig så att det gör ont i hjärtat! Tänker på dig ofta, hur glad du gör mig, hur mycket jag älskar dig och på alla galna saker vi har hunnit med under de 3 år vi har känt varandra. Älskar dig Michael!
Och tack till AnnaTherese för din söta kommentar :)
