Josefine

Begravningen var hur fin som helst. Kistan var vit med massor av blommor och ljus runt omkring. Det var verkligen vackert.
Emelie åkte till kyrkan med sina gamla klasskompisar lite tidigare än mig, pappa och Marica. När vi kom till kyrkan möttes vi av Johans farfar. Pappa kramade honom länge och sa att det var så orättvist. Då började han gråta. Jag har alltid tyckt det är mer hemskt när en man gråter än en kvinna, kanske är det för att man är mer van att se en kvinna gråta än en man.
Det var då det brast för mig. Efter den stunden grät jag hela tiden.

Begravningen började klockan 13 med en jättefin sång, Bed of roses med Bon Jovi. Alla grät och det var en riktigt jobbig stund.
Prästen talade om hur Johan var som person och vad han gillade att göra, meka med bilar såklart. Kjell (prästen) är den bästa prästen jag någonsin träffat, han har ett sätt som gör en trygg och gör en inte mer ledsen än vad man behöver vara.

Efter några låtar och psalmer var det dags för det riktigt jobbiga, att gå fram till kistan, ge rosen och säga farväl en sista gång... Jag, pappa och Marica gick fram och la rosorna på kistan. Jag och Marica grät jättemycket och efter ett tag brast det även för pappa. Man såg på honom att han försökte vara stark genom hela det här, men det var inte mer än mänskligt att det brast för honom också. Vi kramades en stund och gick sen ner till familjen.
Först kramade jag Anton, Jonathan och Emil. Anton är bara 8 år och jag tycker det är så jävla tragiskt, han kommer säkert inte komma ihåg så mycket av sin bror när han blir äldre...

Sen kramade jag Camilla och sa att jag verkligen beklagade och att livet är orättvist. Hon var lugn, men jag tror att hon var helt tom just då, kroppen klarar inte att känna så mycket så länge.

När jag kom fram till David började jag storlipa, han är så lik Johan, verkligen upp i dagen. Vi kramades en stund och sen sa han en sak till mig som verkligen satte spår. Han sa till mig att jag ska ta vara på mig, det räcker med att en ung har mist livet och att gå igenom det här en gång är en gång för mycket. Jag lovade honom det.

Efter begravningen kändes allt tomt, jag hade inga känslor kvar överhuvudtaget.
Men begravningen var verkligen vacker och känslosam, precis som det ska vara.
Jag är glad att jag gick, annars skulle jag ångra mig resten av livet.

Johan, din begravning var så fin. Du ska veta att många tänker på dig och saknar dig, det var fullt i kyrkan!
Vi kommer aldrig glömma dig, Anton är ju en kopia av dig när du var liten och du kommer leva vidare genom honom. Var stolt över din lillebror, han var så mogen och duktigt idag! Ha det bra var du än är, vi älskar dig.