Josefine

Jag har inte skrivit på några dagar, det är på grund av jag inte har haft tid och för att jag inte har velat.

Jag har massor att berätta, om hur modevisningen blev bland annat.

Men just nu är jag riktigt ledsen. Jag har fram tills nu stängt av det faktum att min älskade Leo dog natten mellan tisdag och onsdag. Jag har vägrat att inse att han är borta och bara fokuserat på modevisningen, det är inte förrens nu alla känslor kommer. Jag insåg det inte när pappa sa på morgonen att han hittade honom liggandes i sin korg, jag insåg det inte när vi fick se honom ligga så fint i korgen, det såg ut som han sov.

Jag har inte insett det förrens nu, när jag sitter i huset där han har varit en del av familjen i 4 och ett halvt år, där han  egentligen skulle ligga i mitt knä och gosa nu, att han är borta.
Min fina, älskade Leo finns inte mer och det känns verkligen i hjärtat.

En sak ska ni få klart för er, jag hatar folk som säger "men det var ju bara en katt, hur hemskt kan det vara?". De personerna som säger så har tydligen inte känt den starka kärlek som man kan känna för ett djur, de har antagligen inte känt det kontakten. Jag har bara en sak att säga till er; Jag tycker verkligen synd om er.
Jag älskar mina djur så det gör ont, och nu när Leo är borta känns det verkligen tomt här hemma. Det är något som fattas, en del av familjen är borta.








Syskonkärlek. Jag är riktigt rädd för hur Gibson kommer klara sig nu när han inte har Leo...

Fina Leo, jag hoppas du har det bra där du är nu. Jag saknar dig så himla mycket, hela familjen gör det. Det var inte din tid att gå, du var för ung och för älskad. Vi kommer ses igen. Älskar dig min fina Leo lés Qisch <3