THE SMALLEST THINGS...
Jag saknar att...
- ligga i soffan med Emelie och bråka om vem som tar mest plats.
- prata med Malin i timmar över telefon om absolut ingenting. Seriöst, ibland kunde det vara tyst i 30 sek som sedan följs av att jag gör ett fisljud.
- reta Gibson genom att nypa han i rumpan medan han går. Och att härma hans mjauljud.
- håna pappa för att han tycker att hans lama skämt är aproliga.
- springa en mil i skogen med Foxie, även fast hon rymmer ibland.
- hämta Malin med Blueboy under sommaren, åka ut till Branten och äta Tom&Jerry-kex, kedjeröka och prata om livets bekymmer.
- prata om framtidsdrömmar med Johanna, hon och jag är bäst på att brainstorma.
- sitta ute på en balkong under sommaren med mina favoriter, ta en cigg och bara vara.
- åka och storhandla på Ljungqvist med pappa på söndagar.
- min och mammas Desperate Housewives-kvällar efter jobbet.
Nu ska jag sluta sakna, för jag vet att det kommer finnas kvar när jag kommer hem. Men visst är det löjligt hur man kan börja sakna saker som man inte ens tyckte var så rolig när man gjorde dom? När man bor långt borta börjar man uppskatta de små sakerna. Jag älskar min familj och mina vänner, vad skulle jag göra utan er? Vem skulle jag vara?
Ni gör mig till en bättre människa, ni är kvar trots mina aggressionsutbrott, trots att jag stänger in mig i mig själv ibland. Varför ni är kvar vet jag inte, men jag älskar er så mycket för det. Tack för att ni finns!
