I`M NOT READY, MAKE THE TIME STOP
Dagen har bestått av träning under morgonen, idag fick det bli ett Steppass med min älskade David!
Annars har jag fixat med lite viktiga papper. Idag har jag också beställt mina flygbiljetter hem... Känns jävligt konstigt eftersom det känns så långt borta, men jag var tvungen att beställa dom innan imorgon, annars skulle jag vara tvungen att betala straffavgift på 100 dollar. Och det vill vi ju inte!
Så nu är det spikat, den 27:e Oktober kommer jag hem till lilla Sverige igen. Gud vad sjukt det känns att skriva det... Det är bara 4 månader kvar, och jag ska bara jobba 3 månader till. Jag är inte redo! Jag vill vara kvar i den här lilla bubblan jag lever i föralltid och inte möta den äckliga verkligheten.
Jag trivs så bra här, men känner samtidigt att det är dags att gå vidare. Jag vill inte vara Au Pair för evigt, det funkar ju inte. Jag tycker det är så patetiskt med 26-27-åringar som är Au Pairer, jag skulle aldrig i mitt liv åka och jobba som Au Pair om jag var över 23.
Men det jag tänkte komma fram till var att jag vet inte om jag är redo att komma hem igen.
Allt kommer säkert vara så konstigt mellan alla, ett år är en lååång tid och alla har säkert förändrats skitmycket. Det finns de som jag vet alltid kommer finnas där no matter what, men sen finns det ju några stycken som man inte är så säker på... Jag får väl helt enkelt reda på det när jag kommer hem!
Sen ploppar ju de där oundvikliga frågorna upp i huvudet också. Kommer allt vara sig likt hemma? Kommer lilla Sverige vara för litet för mig nu när jag har förändrats så mycket? Kommer min katt komma ihåg mig? Haha, men ni fattar. Detta är jävligt frustrerande, att inte veta hur det kommer bli. Men hur ofta vet man det egentligen?
Ni ser ju, såhär lycklig är jag här! Men jag lovar, NYC har inte sett det sista av mig. Jag är beroende av denna stad och kommer säkert bo här i ett antal år. Mitt New York, vem skulle jag vara utan dig?
P.s Nu ska ingen tro att jag inte vill hem till familjen och vännerna, för det vill jag. Ni förstår nog inte hur mycket jag saknar er! Ni är i mina tankar konstant. Men det är så svårt när man verkligen är kär i den här staden och vill bo här resten av sitt liv när de man älskar mest av allt befinner sig på andra sidan jordklotet...
Annars har jag fixat med lite viktiga papper. Idag har jag också beställt mina flygbiljetter hem... Känns jävligt konstigt eftersom det känns så långt borta, men jag var tvungen att beställa dom innan imorgon, annars skulle jag vara tvungen att betala straffavgift på 100 dollar. Och det vill vi ju inte!
Så nu är det spikat, den 27:e Oktober kommer jag hem till lilla Sverige igen. Gud vad sjukt det känns att skriva det... Det är bara 4 månader kvar, och jag ska bara jobba 3 månader till. Jag är inte redo! Jag vill vara kvar i den här lilla bubblan jag lever i föralltid och inte möta den äckliga verkligheten.
Jag trivs så bra här, men känner samtidigt att det är dags att gå vidare. Jag vill inte vara Au Pair för evigt, det funkar ju inte. Jag tycker det är så patetiskt med 26-27-åringar som är Au Pairer, jag skulle aldrig i mitt liv åka och jobba som Au Pair om jag var över 23.
Men det jag tänkte komma fram till var att jag vet inte om jag är redo att komma hem igen.
Allt kommer säkert vara så konstigt mellan alla, ett år är en lååång tid och alla har säkert förändrats skitmycket. Det finns de som jag vet alltid kommer finnas där no matter what, men sen finns det ju några stycken som man inte är så säker på... Jag får väl helt enkelt reda på det när jag kommer hem! Sen ploppar ju de där oundvikliga frågorna upp i huvudet också. Kommer allt vara sig likt hemma? Kommer lilla Sverige vara för litet för mig nu när jag har förändrats så mycket? Kommer min katt komma ihåg mig? Haha, men ni fattar. Detta är jävligt frustrerande, att inte veta hur det kommer bli. Men hur ofta vet man det egentligen?
Ni ser ju, såhär lycklig är jag här! Men jag lovar, NYC har inte sett det sista av mig. Jag är beroende av denna stad och kommer säkert bo här i ett antal år. Mitt New York, vem skulle jag vara utan dig?
P.s Nu ska ingen tro att jag inte vill hem till familjen och vännerna, för det vill jag. Ni förstår nog inte hur mycket jag saknar er! Ni är i mina tankar konstant. Men det är så svårt när man verkligen är kär i den här staden och vill bo här resten av sitt liv när de man älskar mest av allt befinner sig på andra sidan jordklotet...
Kommentarer
Postat av: Aaron
It's great that you are enjoying your time in NYC, and although it creates a bittersweet conflict, all of the fond memories and experiences will always be with you. I don't know if you will find so much changed in one year in Sweden. It will seem different for a day or two, but then it will probably feel back to normal, but you will have a different perspective of your home country because of having visited New York. Your love for family and friends has perhaps grown stronger from the separation, and the reunion will be sweet and you will have fascinating stories and conversations to share with them.
That's a cute picture and outfit by the way.
Have a good day Josefine!
Postat av: Emeliek
hahahahhahahahahah! *Du fattar vad jag menar;)*
loooove u!
Trackback
