Josefine

Idag är det exakt ett år sedan jag lämnade mitt hem i New York.

Jag kommer ihåg hur känslokall jag var inför att flytta hem till Sverige igen, jag tror det var någon sorts försvarsmekanism för att slippa gå under. Känslorna kom istället ett par veckor efter jag hade varit hemma, då insåg jag hur jäkla mycket bättre jag mår i New York än i Sverige, mitt liv är där.

Jag var ju tillbaka i en månad i April och bara fortsatte där jag slutade med att leva mitt liv, leva med min älskade andra familj, umgås med mina underbara vänner, festa, springa längs med East River, sitta i Union Square Park och kolla på människor med en chailatte i handen, strosa i Soho och West Village, testa nya restauranger och äta överdrivet många gånger på Maoz och Sushi Samba. Gå på stan och helt plötsligt stanna upp och le ett sånt där fånigt leende för att jag uppskattade just det ögonblicket så otroligt mycket, att försöka ta in hur lycklig jag var. Det har aldrig hänt i Sverige.

Inte konstigt att jag vill tillbaka, eller hur? Inte konstigt att jag sitter här och lipar över längtan efter att åka hem.